14 sep. 2013

I väntans tider

För att förgylla den annars så tråkiga månaden november välkomnar vi den med en liten bebis. I den andra graviditeten går allt mycket fortare men är precis lika spännande. Veckorna susar förbi och magen, låren, stjärten, dubbelhakan och tuttarna lever sitt eget liv. Lika mycket som det är ett underbart tillstånd medför det också en del brister. Inte nog med att jag glömmer födelsedagar så glömde jag också att hämta upp en av mina käraste vänner i stan inför en fotbollsmatch. Väl på arenan med en korv i handen blev jag påmind om vad som just hänt. Till saken hör också att vi så gott som varje gång sällskapar till matcher. Men inte den här gången. Förlåt!

För några veckor sedan spådde jag mig hos en gammal spåtant på Söder. Spådamen talade då om för mig att jag för det första inte skulle tala om för min man att jag varit där för han trodde minsann inte på spådomar och att barnet denna gång skulle komma FORT FORT. Hon undrade om vi hade nära till sjukhuset och det har vi. Bara en låång uppförsbacke så är vi sedan mitt framför entrén. Dalle får dra mig upp i en pulka när det blir dags. Efter att spådamen glatt deklarerat för polisen att hon jobbar "svart" fick jag betala de 250 kronor det kostade. Med känslan av att ha blivit lite lätt lurad lämnade jag hennes nyrustade lägenhet. OM det hon säger visar sig stämma ska jag gladeligen stödja hennes pensionssparande och ge det en chans till. Dock har jag Sara, min egen amatörsierska, som faktiskt lyckades pricka in Leons tidiga födelse. Den här gången har hon lite svårt att bestämma sig och har därför lite fegt garderat sig med både den 13 och 17 november. Det återstår verkligen att se, to be continued.

För en tid sen hade Leon inget riktigt grepp på vad som skedde (och sker) i min mage och trodde för ett tag att det fanns en buss där inne. Men numera förstår han att en bebis ligger där inne och väntar på att få komma ut. Han undrade en dag vad bebisen skulle äta och jag svarade mjölk och välling. Efter att han ett antal gånger frågat varför förklarade jag enkelt att bebisen inte har några tänder att äta med. "Då måste vi köpa tänder åt han på stan", svarade Leon och la sen fokus på en gammal rostig grill vi passerade.

Komsi komsi lilla bebis, vi längtar efter dig! Till och med Leon, trots att han kissat i din säng. Två gånger dessutom.

1 kommentar:

Anonym sa...

Härlig läsning går ett tag mellan gångerna men som vanligt mkt underhållande och lärande...

går som anonyyyym ingen vet vem jag är he he