26 juni 2013

Thailand

I början av decmeber 2012 gjorde vi en resa till Thailand. Det har visst tagit mig några månader att få det på papper.

Efter en tio timmar lång tågresa till Bangkok (Leon hävdade bestämt att han åkt tåg då han förmodligen tyckte att Bangkoks flygplats liknade Gävle centralstation) och två timmar taxi kom vi äntligen fram till paradiset Mae Phim och Blue Mango resort. På Blue Mango resort plockar Thailändarna ogräset för hand och allt är kliniskt rent. Dalle förlorade klunsen och fick sola de första dagarna utan solskydd. Hans gamla motto är "hellre bränd än blek". Nä så var det faktiskt inte (jag skulle bara skrämma Sara lite), han är vuxen och insiktsfull nu. Vi bodde åtta vuxna och tre barn i ett stort hus med pool och andra livsnödvändiga bekvämligheter.

På morgnarna trängdes vi (mest kvinnor och barn) i en sidovagn på vår moped. Den kördes oftast, med livet som insats, av någon av det motsatta könet till stranden. Vi fördrev dagarna med sol och bad och kvällarna med god mat, några öl, "Fest hos Abdullah" på repeat och Djävulsspelet "Gin Rummy". I Thailand tar man god tid på sig. Vi hungriga svenskar tolererar oftast inte att det tar längre än 20-30 minuter att få in vår varmrätt. Fabbes gräns gick vid 2,5 timme (Dalles lååångt före det) och då hade de inte ens påbörjat hans Spagetti Carbonara.

Det vackra paradiset har sin baksidor och det slås man av när det, med morgonvindarna, ibland driver in mängder av sopor på stränderna- påsar, blöjor, flaskor, kartonger och en del andra miljöfarliga rester. Men människorna är glada och hjälpsamma och fickpengarna räcker långt.

En dag tog jag och Dalle en taxi till Pattaya, en stad känd för sitt stora utbud av horor (vi åkte faktiskt dit i ett annat syfte) . Vi bodde på ett hotell som hette "Horseshoe point"  eller "Håschupoooon", som thailändrana sa. Hotellet, vilket låg beläget vackert ute på "landet", var omringat av stora hagar med hästar. Förklaringen till det var att hotellet var ett märkligt ridhus. Ett (en gång förmodligen vackert och highclassy) hotell med en stor ridmanege i mitten av byggnaden, igenväxta pooler och mögliga rum med blinkande kall belysning. Vi höll varandras händer och önskade att natten skulle gå fort innan vi tillslut somnade. Pattaya bjöd på underhållning i form av ett myller av människor, ljud, blinkande ljus, Ladyboys, ryska horor, god mat, sandtränder och nya svenska bekanstskper. Vi satte oss glada i en taxi "hem" till vår rena och vackra lilla resort. Tack och hej och vi ses aldrig mer Pattaya.

Två veckor med härliga människor går fort. Så kom den dagen vi alla gruvat oss för, hemresedagen (som vi också sent skulle glömma). I alla fall två av oss. Plus Dalle. Strax innan taxibussen kommer för att ta oss till flygplatsen bryter Johannas (förmodade) matförgiftning ut och det sista hon såg av fina Blue Mango resort var botten på toaletten. Ingen kunde förstå hur det kom sig då alla vi andra mådde så bra. Alla led vi med Johanna som tvingades sitta med ansiktet i en plastpåse längs den guppiga motorvägen. När vi kommer fram till flygplatsen byter Fabbes ansikte plötsligt färg och han försvinner snabbt till toaletterna. Efter en stunds nervöst väntande och en orolig svärmor som gång på gång bad Dalle gå och leta efter den långa mannen kommer Fabbe blek, blöt och nerspydd ut till det skräckslagna sällskapet. Dalle gick nästan ner på knäna samtidigt som han, med dödsångest i rösten, skrek ut sin rädsla- "JAG HAR DRUCKIT UR FABBES VATTENFLASKA, JAG KOMMER ATT SKITA PÅ MIG PÅ PLANET!".  In genom säkerhetskontrollen åkte Johanna, skjutsad av sin mamma, i en rullstol. Vi andra gick på behörigt avstånd (som att det spelade någon roll). Vi som hade planerat att shoppa upp våra sista pengar på Victoria's Secret, vilket anitklimax. Den mesta av tiden som fanns gick åt till att leta och köpa ett par extra kalsonger till Dalle att i nödfall ha i handbaget och omyteskläder till Leon. Efter ett ihärdigt tjatande hamnade vi tillslut utanför alla tjejers favoritbutik och där fick jag stränga order av Dalle att snabbt gå in och "bara ta något".  Att bara "ta något" är en omöjlighet (jag fick sen ensam springa till gaten). Dalle väntade utanför men fick plötsligt för sig att han akut måste hitta en toalett. Hans psyke hade helt svikit honom nu. Han överlämnade Leon till Fabbe som tog med sig Leon in i butiken. De flesta vet ju att mycket kan gå fel när Fabbe är barnvakt (och de flesta vet ju också att små mjölkdrickande bebisar varken får eller bör dricka jordgubbssaft). Ut ur butiken går Fabbe med två nyinköpta (visserligen likadana men det är tanken som räknas) läppglans till sin sjuka flickvän och Leon med ett, under Fabbes ansvar, stulet läppglans i den allra fulaste bruna färgen.

Ombord på flyget kom vi alla, konstigt nog. Längst fram i planet, med hängande huvuden, satt Johnna och Fabbe och bredvid dem en intet ont anande herre. Vi andra somnade oroligt men vaknade flera timmar senare, utsövda och friska. Vi hade klarat oss.

Leon och Nellie
"Flyga upp till månen"
Busar med pappa
"Favoritmaten" alla dagar i veckan

Tuva
Leon och Bärgar'n, oskiljaktig
En bild på solnedgången är obligatorisk på varje resa
Poolhäng med Nellie


Koh Samtet

SEMESTER
...också semester
Tjock möter smal
Nedan några fina bilder lånade av Therese



Gin Rummy, vatten och påfyllning av solkräm
"Tjejemoppen plus Leon"
Therese och Nellie




Söta (?)
Johanna och Leon
Födelsedagsbarnet och hans mamma
Dagens chaufför. Rädda resenärer.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Så jäkla bäst du är ♡/ svärmor

Anonym sa...

Jag dör av skratt!!!

Anonym sa...

Assåååå...det här att få ynnesten å läsa ta del av är heeelt gryyyymt...vilken författare ha ha GOTT Å BLANDAT verkligen tack tack för läsningen å bilderna blir ljummen i ögonen...