11 juli 2011

Den usla mamman

I måndags när vi flög tillbaka till Frankfurt, för att äntligen få återförenas med den underbara men smått dryga pappan, var Leon duktigt övertrött. Han vägrade naturligtvis att sova trots att vi flög på kvällen. När jag satte ner honom på sätet, för att snabbt stoppa upp mitt handbagage på hyllan, passade Leon på att göra en framlängesvolt med huvudet rakt ner i golvet. "DUNS" sa det och "OHHH" sa resten av planet. Han började med att gråta (ljudlöst) och när jag snabbt fiskade upp honom mellan sätena trängde så skriket fram och då grät han så högt och mycket att det övergick i kväljningar. Alla passagerare följde dramat och fick mig samtidigt att känna mig som en usel och ansvarslös mamma. Vi fick sen ett eget tresäte längst bak och när jag fumligt fick fram vällingflaskan tystnade han tvärt.  Jag ursäktade mig till flygvärdinnan som kom med tröstande leksaker att han nog grät lite extra för att han var trött och hungrig och att det förhoppningsvis inte gjort så ont.

Han spelade Allan resten av resan, vägrade sova, skällde, skrattade, skrek, åmade sig, pillade på saker, slängde saker på golvet och sög på äckliga saker. När det var 40 minuter kvar av resan somnade vi båda två av utmattning. När det var 30 minuter kvar till landning började inflygningen. Jag fick upp Leon sovandes i knät och trocklade på oss bältena. Inflygningen känns alltid mest i öronen så jag var glad att han sov. Men, i hans ena näsborre satt en fasttorkad buse och hånlog mot mig. Jag petade exalterat med mitt stora finger i hans lilla borre. Fick ut den lilla rackaren och väckte Leon. Trots att han vaknade var det så värt det.

Leons mamma vs snorbusen 1-0.

Vi landade sedan med två jätteskutt på landningsbanan så att den indiska gratiswrapen vände sig i magen. Ut ur planet och på flygbussen trängde sig folk som om de vore hotade till livet. Det finns bara en som tycker sånt är underhållande och det är Leon. Willkommen in Frankfurt!

Läser Lufthansamagasinet och planerar nästa bus

Inga kommentarer: